Det damp ner en artikel i min mejlbox en dag – ”Findus vs Felix”.
När jag väl börjat läsa, så kunde jag inte sluta förrän jag slukat sista ordet. Underfundigt, underhållande och underbart skrivet av Eva F Dahlgren, dotter till vår högt värderade Östen Dahlgren. Eva är journalist och författare, känd för skönlitterär intensitet i sin dokumentation av fascinerande nutidshistoriamed anknytning till hennes släktkrets.
Det här måsta alla Findusvänner få chansen att läsa. Sagt och gjort, håll till godo, trevlig läsning och fortsatt trevlig sommar!
Jörgen
FINDUS VS FELIX
Ett par gånger i min barndom passerade jag Eslöv. Pappa hade en gammal Chevrolet och jag och mina bröder satt i det mjuka breda baksätet. När vi närmade oss Eslöv drog vi upp bilrutorna och svischade snabbt förbi. I Eslöv kunde man inte stanna – här låg Felix.
Pappa var chef för produktutvecklingen på Findus och den stora fienden här i livet hette Felix. Det fick jag lära mig i Findus lekskola.
I fotbollsmagasinet Offside nr 1/2000 skrev författaren Eva F Dahlgren om sin barndom i reportaget FINDUS VS FELIX.
Och så rullar vi på ärtorna igen! Hej! Hej! Och så rullar vi…
Jag skrek mig hes, försökte lägga r:en långt bak i munnen, så att också de skulle rulla ordentligt, så att jag skulle låta som en äkta Bjuvsing. Findus i ärtgröna tröjor och vita byxor mötte ärkefienden Felix i rödbetsrött ställ.
Mitt livs match såg jag på Sellevi, idrottsplatsen på Findusområdet i Bjuv. Vi trängdes för att komma längst fram till planen, vi försökte puta och se ut som tonåringar fast vi gick i småskolan. Kjolarna stod rätt ut, uppstoppade som vi var med lager på lager av underkjolar, av skumgummi och hårdstärkt bomull. Med stora rosa Bubbelgumbubblor tittade vi hänfört på de svällande låren och vadorna. På Findus-spelarna. Hur Felix-spelarna såg ut kommer jag inte ihåg. Minsta rörelse från Findus och vi bet sönder bullgumsbubblan och tog sats: Och så rullar vi på ärtorna igen!!
Det var inte lätt att rulla på r:en. Vi kom inflyttande från Karlskoga där pappa arbetade på Bofors och där pratade man inte så. Till en början förstod jag nästan ingenting av vad folk sa. Men vi flyttade in i ett av Findus-husen och jag började i Findus lekskola och jag förstod snabbt att Findus var störst och bäst och starkast.
Och var det inte paradiset vi hade flyttat till? Oändliga åkrar, som lyste illgula av raps, fält med majs och broccoli. Och i trädgårdarna klättrade små persikor och vindruvor mot söderväggarna. Vi bodde i bostadsområdet som anlades på 40-talet med engelska ”factory in a garden” som förebild. Vi var omgärdade av försöksodlingar, där vi pallade gigantiskt stora plommon och päron. Men Findus hade en man på vakt. Han hade ”saltabössa” och rakborste i hatten och ”det sved som sören i röven”, sa dom som blev träffade.
Mycket stod på spel under den här matchen. För jag hade börjat småskolan och där fanns det inte bara Findus-barn, som i lekskolan. Bjuv är från början en gammal gruvort och i andra ändan av byn bodde gruvarbetarna och tegelbruksarbetarna med sina familjer. Där var jag nästan aldrig. Dom var annorlunda och man hade hört om gruvan att det var fruktansvärt hårt och dom slogs och söp. Man kunde inte lita på dom,
”Felix har mycket godare gurkor!”, retades en kille. Jag minns hur upprörd jag blev, att äta någonting från Felix var förbjudet. Och han hade alltså gjort det – var det inte precis vad man kunde vänta sig? Förresten skulle man nonchalera Felix, det fanns nästan inte – och Eslöv var låg det? Men hans kommentar gjorde mig osäker och inte blev det bättre när jag frågade de vuxna och möttes av sneda leenden och undvikande blickar. Hade jag blivit grundlurad? Paradiset var inte säkert. Under de frodiga odlingarna vindlade gruvgångarna och varje dag klockan ett skakade hela vårt hus, när man sprängde nere i gruvan. Kunde man ramla ner?
Nej, Felix talade man inte om. Och kanske är det typiskt att när jag nu försöker få fram lite fakta om matchen mellan Findus och Felix, så hittar jag inte på Findus som minns. Jag får ändå kontakt med flera pensionerade arbetare, som var med och spelade fotboll. Nej, Felix har dom aldrig mött. Men jag vet bestämt att jag sett det och till slut ringer jag till Felix. ”Procordia”, svarar dom i telefon och jag blir vänligt bemött, det är precis som om det var helt vanliga människor som jobbar där. Till slut hittar jag deras pensionerade pr-chef Kaj Persson. Och han bekräftar: ”Jo, Felix och Findus möttes i fotboll. Det var i början på 60-talet och bara ett par matcher och det var inte fabrikerna som ordnade det, utan arbetarna själva”.
Jag läser jubileumsböckerna från när Findus firade 50 år 1991 och Felix firade 45 år 1987. Ett stycke industrihistoria rullas upp, men böckerna är väldigt olika. I Findus-boken nämns överhuvudtaget inte ordet Felix. I Felix-boken däremot återkommer tabeller hela tiden om hur försäljning och omsättning utvecklades jämfört med Findus. Här står också att ”Mest för att påminna Findus om sin existens, startade Felix driftslinjer för ärtor, spenat och bönor”. Men mot slutet av boken står det att lillebrorskomplexet håller på att försvinna.
”Det handlade hela tiden om att försöka springa ifatt Findus. Så fort dom kom med en ny produkt så kopierade Felix den”, säger Kaj Persson.
Till och med logotypen skulle efterlikna Findus. När man skulle börja med veckoannonsering i skiftet 50-60-tal så vände man sig till en reklambyrå. ”Där låg tidskriften LIFE och då såg vi att där har vi ju typsnittet”.
Annars är det Findus tidigare vd Lars Anderfelt som, åtminstone i Findus-boken, omnämns som ”den store kopiatören”. USA var föregångslandet och han gjorde mängder av studieresor dit. Härifrån hämtades barnmat på burk som kom 1948, kakmix, burksoppor – 1957 kom Findus med den nya TV-soppan. Och så djupfryst förstås. Vi var testfamilj för Findus och nästan varje middag åt vi prov X och prov Y, allt från konserverade bruna bönor till något som kallades TV-dinner. Frysta formar med små fack med potatis och grönsaker och något kött för sig. Det var en lång väg till färdig produkt och många prov x och prov y var inget vidare. Men TV-dinner kom från Amerika och det var bra. Det var långt före Vietnam-kriget.
Fram till 1962, då Nestlé köpte Findus, var det Marabou som stod bakom. Det var betydligt trevligare att testa deras chokladkakor och något helt nytt som hette O´boy. Men jag tror aldrig att bananvarianten kom i produktion.
Nej, ingen minns alltså matchen mot Felix. Däremot får jag livfulla berättelser som hur Finduslaget klådde både Bjuvs A-lag och Gunnarstorps A-lag. Finduslaget fick en verklig rivstart när det bildades 1945, genom att besegra Bjuvs IF med 3-1.
Egon Andersson, pensionär, berättar att Findus hade fem interna lag. Det var Expeditionen, Fabriken, Vaktmästeriet, Tjänstemännen och Laboratoriet. Varje måndag var det match på Sellevi. Men det var aldrig någon träning, utan match direkt.
”Folk offrade sig totalt och bröt både armar och ben. Man skulle försvara sin avdelning, för det var ju mycket eftersnack efteråt”, säger Egon Svensson.
Bjuvs kommun består av flera byar, där var och en har uppstått kring en kolgruva. Gunnarstorp är en av byarna och i Gunnarstorps IF spelade Egon Svensson på 60-talet. Han berättar att trots att byn bara hade 300 invånare lyckades man komma upp i division ett och kvala till allsvenskan.
”Det var en sensation att ett sånt litet lag kunde nå så långt. Det var ute i hela rikspressen”, berättar han.
En annan av de Findus-anställda hette Wyllard Andersson och var lagledare för Gunnarstorps IF. Han hade varit i Danmark och sett hur de spelade And-spel, alltså bingo med ankor och tuppar som vinst. Han blev den förste att introducera bingo i Sverige och Gunnarstorps IF körde bingo i Folkets Hus.
”Massor av idrottsklubbar hörde av sig, så jag och Wyllard var runt och berättade hur man skulle göra. Vi var ända i Trelleborg”, berättar Egon Svensson.
Det blev ett lönande extraknäck för Wyllard att sälja bingobrickor och andra artiklar som hörde till spelet. Och idag finns det väl knappast någon idrottsklubb som inte finansieras av bingo.
Det var alltså små klubbar och trots att Bjuv idag är storkommun, så har varje by fortfarande sitt eget lag och sin egen brottningsklubb. Det är Nyvång, Skromberga, Bjuv, Billesholm, Gunnarstorp, Norra Vram…
”Det bygger på engagemanget och jag tror aldrig det skulle fungera om man skulle ha ett gemensamt lag för Bjuv”, säger Egon Svensson.
Brottning är alltså fortfarande populärt. En annan pensionär, Sture Lindkvist, berättar att så var det på landet när han växte upp. Det var fotboll på sommaren och brottning på vintern. Handboll fanns visserligen också, men det fanns inte på landsbygden eftersom det krävdes en stor hall. Brottning däremot fick plats i en liten lokal.
Det var bara arbetare som spelade fotboll och brottades. Och naturligtvis inte kvinnor. ”Brottning är ju en mycket egendomlig sport för damer”, säger Sture Lindkvist som brukar gå och se när de tränar.
Han berättar att på den tiden var det 14-årsgräns både för att vara med i fotbollslaget och brottningslaget. Då ansågs man vuxen och några pojklag fanns inte. Men för gruvarbetarna blev ändå den aktiva tiden kort.
”Det var så jädra hårt att de i stort sett bara orkade spela kort och dricka öl. Många hade ju en stor familj att försörja redan vid 22”, berättar han.
Ja, när man läser om förhållandena i kolgruvorna är det svårt att förstå hur någon orkade med det arbetet. Det var innan Höganäsbolaget tog över och gruvgångarna var bara 70 cm höga och de arbetade tolv timmar i sträck och knackade för hand. Men det var bra betalt, säger Sture Lindkvist, vars far arbetade i gruvan i Bjuv.
Med Findus kom ett alternativ. Arbetet i livsmedelsindustrin var betydligt lättare, men också sämre betalt eftersom det var en kvinnoindustri.
Stures bror Oskar Lindkvist, var ordförande i arbetarkommunen i Bjuv, när det var aktuellt att Marabou skulle köpa den gamla Fruktvin och Likörfabriken, som hade döpts om till Fruktindustrin med det hopdragna namnet Findus.
”Diskussionerna var heta: Var Findus bra eller dåligt för Bjuv? Jag minns att många gruvarbetare inte ville att deras kvinnor skulle lämna hemmet. Ska våra kvinnor lämna våra barn för att tjäna några kronor på Findus?, berättar Oskar Lindkvist.
Det gjorde de. Men Findus behövde mängder med arbetskraft, särskilt på somrarna då bland annat tonvis med jordgubbar skulle snoppas.
”Det kom massor med damer – ända från Danmark, det var mycket att göra för en ungkarl”, säger Sture Lindkvist. Brodern Oskar säger att det var ”politik, fotboll och lite fruntimmer, det var vad man hade?”
Vad hade fruntimren? Jag vet inte. Men på 60-talet började Findus kora Miss Ärta. En skönhetstävling som rönte stor uppmärksamhet i Italien, att döma av personaltidningen från 1962. ”Alla blondiner tas tacksamt emot i Italien. Allt från Anita Ekberg till misser i Bjuv”, hälsade man från fabrikerna där nere. Nej, jag var inte blond och att bli Miss Ärta var inte att tänka på. Även i Hjärtebiblioteket, tidningar som jag inte fick läsa men som jag hittade en hel låda med på Bjuvs soptipp, skulle man vara blond. Då kunde man bli gift med en flygkapten eller överläkare.
Jag jobbade ett tag i leverstuvningen. Bastanta medelålders kvinnor med stora bröst och hårnät missade aldrig ett tillfälle att kommentera kropparna hos de unga pojkarna som var deras kollegor.
Nej, i Bjuv behövde man aldrig tvivla på kön och klass. Det diskuterades över huvudtaget aldrig. Och nu har Bjuvs kommun återupptagit seden med att kora Miss Ärta. Detta efter att Toppfrys i Dalsland börjat med detta. Findus är med och sponsrar Bjuvs Miss Ärta med en silverbrosch i form av en ärta.
Klasskillnaderna var förstås ännu större på 40-talet, men Sture Lindkvsit berättar att på Findus tennisbana tillämpade man ett system med en stege, där den som skrev upp sig sist fick utmana någon av de två som stod före på listan.
”Till en början var det bara höjdarna och tjänstemännen som spelade, men så började vi arbetare skriva upp oss. Och vi hade mycket bättre kondition eftersom vi spelade fotboll. Så efter ett par-tre år var topparna borta och vi hade tagit över listan. Det var första gången en arbetare kunde ringa hem till en tjänsteman och utmana på lika nivå”, säger han.
Ärtor var alltså Findus specialitet och här ligger idag världens största ärtfabrik. Men Felix hade som sagt också börjat med ärtor. Kaj Persson, den tidigare pr-chefen på Felix, berättar att han försökte få vd-arna för de två företagen att mötas i golf.
”Det var väldigt dyrt för Felix att ha en ärtlinje, så det fanns ju en del att prata om”. Han fick dem att börja skriva brev, men det var inte lätt, för de ville knappt besvara dem. ”Dom var sura som satan”, säger han.
Men 1971 möttes de i golf på Eslövs nya bana och sedan blev det retur i Bjuv.
”Vi gjorde upp så att vi köpte ärtor från Findus för våra grönsaksablandningar och Findus köpte potatismos av oss för sina storköksprodukter”.
Sedan dess har utbytet i golf fortsatt. Numera möts Findus och Felix även i skytte och bowling, men det är inte samma fight som på 60-talet. Man har delat upp marknaden. Findus har inte längre några gurkor och rödbetor och Felix inga ärtor och spenat.
Eslöv ligger knappt fem mil från Bjuv, men jag minns bara att vi åkte igenom en enda gång. Vi satt i den mjuka soffan i den gamla amerikanaren och vi stannade inte och jag kommer ihåg att de hade en väldigt stor kyrka. Eslövsgotik heter det visst. Först nu när jag börjat läsa på, har jag fått veta att Felix var namnet på en person.
Herbert Felix flydde undan judeförföljelserna i Tjeckoslovakien och gifte sig med en svenska. I fickan hade han gurkfröpåsar, berättas det på Felix. Hans farfar hade gurkkonservindustri i Tjeckoslovakien och han tog med det kunnandet och startade fabriken i Eslöv utifrån ättiköverskottet i Salubrinfabriken. Runt Herbert Felix var det rena personkulten, han var en ”trekvartsgud”, berättar Kaj Persson. Han åkte som frivillig officer till England 1943 och deltog i de allierades invasion av Normandie. Innan avresan skrev han 47 A4-sidor med instruktion hur företaget skulle skötas. Vad dom än gjorde, så skulle de alltid ägna mest kraft åt gurkorna.
När han kom tillbaka från kriget i full majorsuniform, stod hela Felix-personalen utanför grindarna och hurrade. Han gick rätt in i fabriken och när han upptäckte en massa spill från gurkor, började han skälla och mena att det måste dom göra något av. Så föddes Bostongurkan, som fick sitt namn av en anställd som vann tävlingen.
Ja, gurkorna och rödbetorna var (och är?) Felix stolthet. Kaj Persson skickar mig ett klubblad från Eslövs Bollklubb 1987. Här skriver han om det nya EBK-styrets första sponsorträff i klubbaracken vid idrottsplatsen. Han tog med sig Felix fotbollsintresserade köksmästare Enock Martini. Den riksbekante Göte Bernhardsson talade och sedan utspann sig följande. Jag citerar:
”In träder en köksmästarkollega till Martini med den utlovade representationspytt-i-pannan.
-Vi kan inte stanna, viskade Martini i mitt öra.
-Vá f-n då för, svarar jag.
-Flaskan!
-Vilken flaska?
-Ketchupflaskan den är inte från Eslöv, den är från Uppsala. Å pytt-i-pannan é från Staffanstorp.
-Å gurkorna är fantamej inte våra och rödbedorna é från Tollarp!
Stämningen blev plötsligt lite avslagen, men lättades upp av konstaterandet, att det var med pytt i pannan och tillbehören som med fotbollslagen nu för tiden.
I Göteborg finns inga göteborgare och i stockholmslagen inga stockholmare. Så vi fick svälja förtreten, skriva under sponsoravtalet.
-För Eslöv, För Felix, För framtiden.”
Nu gör inte Findus gurka mer och jag köper faktiskt Felix utan att skämmas. Men man fortsätter konkurrera. Båda tillverkar pizza och annan färdigmat. Och sedan Felix skrev avtal med Semper 1971 om att tillverka Sempers barnmat, är Felix ärkefiende även inom barnmaten. Felix damer mötte för övrigt Sempers damer i fotboll redan 1972.
Nu har Findus just bytt ägare och heter Findus Svenska AB – inte Nestlé.
”Det är lite Klondyke, lite Vilda Västernstämning igen”, säger inköpschefen Crister Lund på Findus.
Och fighten med Felix är hård. Båda hävdar att de har 52 procent av barnmatsmarknaden.
Matchen är inte avgjord.
Eva F Dahlgren